Thomas Wågström Photo

     

17 November – 18 December

“In Heaven

On Earth”

Thomas Wågström – In Heaven on Earth

In 2013, photographer Thomas Wågström, based in Stockholm, visited Fabriken Bästekille where he exhibited a selection of his photos and multi-award winning photo-books.

Now he has returned to Scania and Galleri Final with the exhibition “In Heaven on Earth”. A universal dimension but also a summary of the photo-book trilogy “All that is in Heaven” (2012), “Necks” (2014) and “On Earth” (2015). Photos that stop me in my tracks, enticing me to enter them, or rather to enter the trilogy’s different motifs.

Consequently, I do as Thomas Wågström does and look up at the sky. Some clouds are hunting each other. They seem to be having fun. For a couple of seconds my eyes follow them, but soon they have forever disappeared from my horizon, my memory and my life. In the photos by Thomas Wågström, I retrieve my memories of the clouds, of the stories they told, the images they created.

Once again, I do as Thomas Wågström does and I see a neck in front of me. There is nothing beautiful to see. It is aged. Pale. Wrinkled with coarse pores and stray hairs. Anonymous. Uninteresting. But seen through the lens of Thomas Wågströms camera, the necks lose their anonymity. Suddenly they become interesting. Living and almost beautiful. Worth exploring.

I live in a house built steadfast to the ground. When I get the chance to look at the world as birds do, I’m happy to take it. I do as Thomas Wågström does and allow myself a moment of fascination when I notice the proportional displacements caused by the birds perspective (imagine looking up at the

paintings on a ceiling of a 16th century Roman church, but the other way around). But the

moment is short, the distractions too many and soon my eyes are looking in other directions. And as a matter of fact, there is – as far as I can see – nothing special to see. Thomas Wågströms photos tell the contrary.

The “every day” view, the one that notices the abovementioned clouds, necks and proportional displacements, is less about seeing and more about understanding. Continuous realisations that intuitively provide orientation in daily life. It takes more for those negligible motifs and perspective anomalies to get stuck on the retina, as if they were engraved on a copper plate. Something more.

It is this “something more” that Thomas Wågström has the ability to bring out in his exhibitions and photo books. Eight so far. The first, “The Inner Side of Earnest” was edited in 1994. It depicted a group of young men during their rigorous training for the Swedish Coastal Rangers. The camera froze the movements, choked the sound. Only silence remained and a nakedness accentuated, not only by the imagery, reduced to a minimum, but also by the absence of colours. In the black and white pictures, there is nothing that softens, nothing that distracts. Nothing but the rare and compelling beauty of the different shades of grey. The beauty in what is small, in what is almost ugly, in the trivial every day. A suggestive force urges the eyes to see what Thomas Wågström sees through a camera lens as sensitive as a seismograph.

“The Inner Side of Earnest” might be the first of Thomas Wågströms photo books but it is a mature piece of art, created by an artist who had already found his calling. A road that winds away through an unexplored world in black and white. During the years, the nature of this world has changed from the Coastal Ranger’s laborious existence to a shabby boxer that retreats to abandoned cellars, to his grandfather’s workshop on an isolated island in the archipelago of Stockholm and further to clouds, necks and the view from his own balcony on the 13th floor of an apartment building in Stockholm. Thomas Wågströms photos allow me to travel through these worlds. And they teach me how to stop. How to see. How to look upwards. Downwards. All around. A lesson to absorb and to take with you.

 Britte Montigny

 

Thomas Wågström  – In Heaven on Earth

Sommaren 2013 visade stockholmsbaserade fotografen Thomas Wågström ett urval av sina fotografier och flerfaldigt prisbelönade fotoböcker i Fabriken Bästekille på Österlen.

Nu har han vänt åter till Skåne och Galleri Final med utställningen ”In Heaven on Earth”. I himlen på jorden. I himlen så ock på jorden. En alltomfattande dimension men också en sammanfattning av fotoboktrilogin ”Allt som är i himlen” (2012), ”Nackar” (2014) och ”På Jorden” (2015). Fotografierna får mig att stanna upp och tvingar mig bildligt talat att gå in i dem, eller snarare, in i trilogins motivkretsar.

Jag gör som Thomas Wågström och tittar upp mot himlen. Där leker några molntappar tafatt. De ser ut att ha rätt kul. Jag följer dem med blicken några sekunder, men sedan är de för alltid försvunna ur min horisont, mitt minne och mitt liv. Och även jag har legat på rygg på en sommaräng och läst in en hel zoologiskt trädgård i sommarmolnen. Kvar i minnet finns inte molnens formationer, bara doften av ängens gulmåra och känslan av välbefinnande. I Thomas Wågströms foton återfinner jag mina molnminnen.

Jag gör som Thomas Wågström och ser en nacke framför mig. Jag kan inte se något vackert i den. Den är halvgammal, höstblek. Veckig med grova porer och några förlupna hårstrån. Anonym. Ointressant. Men sedda genom Thomas Wågströms kameralins förlorar nackarna sin anonymitet. Blir plötsligt intressanta. Levande och nästan vackra. Värda att utforska.

Jag bor i ett hus med ständig markkontakt. När jag någon gång får chansen att se på världen med fåglars blick tar jag den gärna. Gör som Thomas Wågström och låter mig för ett ögonblick fascineras av fågelperspektivets proportionsförskjutningar (ungefär som när man tittar upp på  takmålningarna i en romersk 1600-talskyrka, fast tvärtom). Men ögonblicket är kort, distraktionerna många

och ögonen söker sig snart åt annat håll. Det finns ju- såvitt jag kan se – egentligen inget speciellt att se. Thomas Wågströms foton berättar om motsatsen.

Det vardagligliga seendet, det som registrerar till exempel ovannämnda moln, nackar och fågel-perspektivets förskjutningar, handlar egentligen mindre om att se och mer om att registrera. Fortlöpande registreringar som sker automatiskt som en slags orienteringshjälp i tillvaron. Det krävs något mer för att dessa i sig försumbara motiv och perspektiviska anomalier ska fastna på näthinnan, etsa sig fast som vore de graverade på en kopparplåt. Något mer.

Det är detta ”något mer” som Thomas Wågström har förmågan att förmedla med sina utställningar och fotoböcker. Åtta har de blivit genom åren. Den första, ”På insidan av allvaret”, kom ut 1994 och skildrade ett gäng unga grabbar under den tuffa utbildningen till kustjägare. Kameran frös rörelserna, kvävde ljudet. Kvar fanns bara tystnad och en hudlös nakenhet som accentuerades inte bara av bildspråket som reducerats till ett minimum utan också av frånvaron av färger. I de svartvita bilderna finns inget som mildrar, inget som distraherar. Inget utom en sällsam, betvingande skönhet förmedlad av gråskalans schatteringar. Skönheten i det lilla, i det nästan fula, i det banalt alldagliga. En suggererande kraft som tvingar ögonen att se det som Thomas Wågström ser genom ett kameraobjektiv lika känsligt som en seismograf.

”På insidan av allvaret” må ha varit Thomas Wågströms första fotobok men den var ett fullgånget konstverk skapat av en konstnär som redan funnit sin väg. En väg som vindlade sig genom en outforskad värld i svart och vitt. Under åren har den skiftat karaktär från kustjägarnas slitsamma vardag till sunkiga boxarmiljöer i övergivna källarlokaler, till farfaderns snickarbod på en isolerad ö i Stockholms skärgård och vidare till moln, nackar och utsikten från den egna balkongen på trettonde våningen i ett hus någonstans i Stockholm. Thomas Wågströms fotografier gör mig till medresenär på resan genom dessa världar. Men de lär mig också att stanna upp och se. Uppåt. Nedåt. Runtomkring. En lärdom att ta till sig, att ta med sig.

Britte Montigny

Galleri Final menu
x