Första gången Åke Andersson ställde ut på Galleri Final var 1998 och han har sedan dess gjort ett otal utställningar runtom Europa och New York. Född 1943 och verksam i Södertälje.
Med ålderns rätt har han minskat sin produktion, men bibehållit sitt häpnadsväckande skickliga måleri. Det är rofyllt vackert, men skönheten är en bedräglig. Den lurar ögat att se det tilltalande och att blunda för den bakomliggande katastrofen.

Ända sedan debuten i mitten av 1970-talet har hans Åke Anderssons målningar tangerat den fotorealism som ungefär samtidigt växte fram i USA och även smittade av sig på svenska konstnärer som Ola Billgren, Peter Tillberg och Gerhard Nordström. Det var en rationell verklighet utan undertoner och skildrad med kameralinsens objektivitet och sylvassa skärpa. Men Åke Andersson stannar inte med det.
I likhet med andra magiska realister, bland dem Edward Hopper, låter han oftast denna objektiva verklighet smälta samman med en påhittad (men fullt möjlig) verklighet. I Åke Anderssons konst blir resultatet en hallucinatorisk tredje verklighet, ett förebådande av väntande undergång och katastrofer, som vore han vår tids Nostradamus. Så här kommer det att bli, om inte… Alla dessa skildringar av översvämningar,
folktomma städer och övergivna skogar, av ruiner i stenöknar och växande sopberg vittnar om Åke Anderssons djupa engagemang i vår tids klimatförändringar, miljökatastrofer, konsumtionshysteri och resursslöseri. Allt motsägelsefullt iklätt en tilldragande dräkt av genomtänkt komposition, stoffmåleri och perfekt avstämd kolorit. Britte Montigny, konsthistoriker