Carl Gustafsson

 “Farewell” is the name of one of Carl Gustafsson’s latest works. Half transparent fragments of images suggest a room with  depth and many layers. It accommodates interior details, a dramatic moving white sculpture, lush greenery and elements of classicist architecture with arcades and reflecting windows.  Interspersed reflexes of white create the belief that the artist has regarded his motif through a window or a glass door. Exactly where this sheet of glass is placed is not possible to find out. Outside and inside, depth and surface melt together in a dream image captured a moment before it dissolves and disappears.

“Farewell” is a part of a series of paintings with motifs from the Copenhagen Museum Ny Carlsbergs Glyptotek – a place where the young Carl Gustafsson cartooned antique sculptures. Now, a bit older, and after having learnt what I call the “magic art of seeing”, he returns. Actually, the seeing is not magic at all. It is the result of a well-trained analytic way of seeing, a seeing that reaches far beyond the selective and functional way of seeing we normally use.

As an artist Carl Gustafsson has taken the long way. He has learnt how to analyze what he sees and how to interpret it. How to separate shadows and highlights in life drawing studies, how to create illusory perspective. Knowledge that deepened when he learnt the technics of art by Jacques Zadig and how his work was even further refined during his studies with the legendary graphic artist Bertil Lundberg at Forum.

A series of paintings with motives collected from everyday moments – a laundry basket in a corner of a garden shed that opens to a garden, a workbench with colorful gadgets –

Britte Montigny

illustrate Carl Gustafsson’s ability to capture the bright and coloristic beauty that is hidden even in the smallest things. But to see this sort of beauty was not enough. Carl Gustafsson wanted to see everything, also what the eye/brain would prefer to exclude. And that is harder than you might think. If I, as an example, regard a car, it is the car I want to see and not irrelevant reflexes, possibly a distorted mirror images in the polished surface of the car. My eye knows that and sees nothing but the car. Carl Gustafsson has learnt how to see both the car and the reflexes/mirror images and maybe even reflexes/mirror images in the latter.
The analytic seeing and lately the “magic” seeing is the core of Carl Gustafsson artistery.

I ask if he has any role models or “house hold gods”.He mentions the Italian 1500th century painter Giovanni Battista Moroni as well as legendary  masters like Rembrandt and Vermeer from the 1600th century before he continues to Degas. Renaissance. Baroque. Impressionism. Common denominator? The seeing of course. The ability of analytic observation. To see the reflective glow in a tailors scissors, the glare in a glass of crystal, the dim light in a pearl earring, the reflexes of light on the grey wall in an ironing room.

Carl Gustafsson has composed the majority of the paintings with many transparent layers with a certain distance to the motives. In other paintings he has come closer. So close that it is tempting to talk aboutclose ups. The motives get lost and the paintings are moved from their concrete and well known platforms to the borderland between the figurative and  the non-figurative – a borderland where the colors are toned down in order to give more place to the play between light and shadow,  highlights and reflexes. Suddenly the step to the wall in the ironing room of Degas does not seem very long.

CARL GUSTAFSSON – Seendets magi

 ”Avskedet” heter ett av Carl Gustafssons senaste verk. Halvt genomskinliga bild-fragment antyder ett flerskiktat rumsdjup.

Det rymmer interiördetaljer, en vit skulptur i dramatisk rörelse, frodig grönska och klassicerande arkitekturelement med arkader och reflekterande fönster. Insprängda reflexer i vitt antyder att konstnären betraktat sitt motiv genom ett fönster eller en glasdörr.
Exakt var denna skiva av glas befinner sig går inte av att avgöra. Ute och inne, djup och yta smälter samman till en drömbild som fångats i flykten ögonblicket innan den löses upp och försvinner.

”Avskedet” ingår i en serie målningar med motiv från museet Ny Carlsbergs Glyptotek i Köpenhamn – en plats där Carl Gustafsson under ungdomsåren tecknade av antika mästerverk och dit han nu, i mogen ålder, och sedan han tillägnat sig det jag kallar ”seendets magi”, gärna återvänder. Egentligen är seen-det inte magiskt alls, utan resultatet av ett upptränat analytiskt bildseende som tränger långt bakom det selektiva och funktionella vardagsseende som vi vanligen nöjer oss med.

Som konstnär har Carl Gustafsson gått den långa vägen. Han har lärt sig att analysera det han ser, att tolka det. Att i krokistudier separera skuggor och dagrar, att skapa illusoriska perspektiv. Kunskaper som fördjupats då han lärde sig konstteknik av Jacques Zadig och ytterligare finslipats under studierna för den legendomspunne grafikern Bertil Lundberg på Forum.

En serie målningar med vardagsnära ögonblicksmotiv – en tvättkorg i ett hörn i ett trädgårdsskjul som öppnar sig mot en bakomliggande trädgård, en arbetsbänk med färgskimrande prylar – illustrerar Carl Gustafssons förmåga att fånga den koloristiska och ljusmättade skönhet som ryms också i det lilla. Men att se denna skönhet var inte nog. Carl Gustafsson ville se allt också sådant som ögat/hjärnan helst vill utesluta. Och det är en större konst än man först vill tro. Om jag betraktar till exempel en bil, är det bilen jag vill se och inte ovidkommande reflexer och kanske förvrängda spegelbilder i den blankpolerade bilplåten. Ögat rättar sig därefter och ser bara bilen. Carl Gustafsson har lärt sig att se både bilen ochreflexer-na/spegelbilderna och kanske även reflexer/spegelbilder i de senare. Bilder och bildfragment som tillsammans skapar ett mångskiktat, till och med oändligt rumsdjup.

Det analytiska seendet och på senare år det ”magiska” seendet är kärnan i Carl Gustafssons konstnärskap. Jag frågar om han har några ”husgudar”. Han nämner då den italienske 1500-talskonstnären Giovanni Battista Moroni, stannar upp vid 1600-talets stora mästare som Rembrandt och Vermeer och fortsätter till Degas. Renässans, barock, impressionism. Gemensam nämnare? Seendet förstås. Förmågan till analytisk iakttagelse. Till att se det reflekterande skimret i en skräddarsax, blänket i ett kristallglas, det svala ljuset i ett pärlörhänge, ljusreflexerna i strykrummets cementväggar.

Det stora flertalet av de mångskiktade målningarna har Carl Gustafsson komponerat med en viss distans till sina motiv. I andra har han kommit närmare. Så nära att det är frestande att tala om close ups. Motiven går förlorade och målningarna flyttas från sina konkreta och identifierbara plattformar till gränslandet mellan figurativt och nonfigurativt – ett gränsland där koloriten tonats ned för att ge leken mellan ljus och skuggor, dagrar och reflexer fritt spelrum. Steget till väggen i Degas’ strykrum tycks plötsligt inte särskilt långt.