ÅKE ANDERSSON

 

Åke Andersson cv

Född 1943 i Söderfors, Uppland. Numera bosatt i Södertälje.

Utbildning:

Idun Lovens Målarskola 1965-66
Pernbys Målarskola 1966-68
Konsthögskolan Stockholm 1968-74

Separatutställningar:

Galleri Kretsen, Södertälje 1976
Södertälje Konstförening 1979
Café Mejan, Stockholm 1981
Galleri Hågelby Gård, Tumba 1996
Saltskogs Gård, Södertälje 1998
Galleri Final, Malmö 1998, 2001, 2004, 2006, 2008, 2010
Aftonbladet, Stockholm 2005
Södertälje Konstförening 2006

Samlingutställningar:

Galleri Kretsen, Södertälje

Liljevalchs Vårsalong, Stockholm 1992, 1994, 1995, 1996, 1997, 1999

Häckeberga Slott 2004, 2006, 2007, 2010

Art Fair, Stockholm 2005

Konstmässan, Sollentuna 2006, 2007

Spike Gallery, New York, 2006

Art Copenhagen, 2007

The Affordable Art Fair, London, 2010

Offentliga uppdrag:

Vårbergs Sjukhus, väggmålningar, vårdkorridor

Dalens Sjukhus, väggmålningar, vårdkorridor

Roslagens Sjukhus, väggmålningar, vårdkorridor

Torekällbergets Värdshus, väggmålning

Postterminalen Södertälje västra, väggmålning

Wedaterminalen Södertälje östra, väggmålning

SEKO, Stockholm, skiss till flagga

ÅKE ANDERSSON – MAGIC REALIST

In Åke Andersson’s painting, The Isolated Island from 2005 the back of Riksdagshuset (the Swedish Parliament House) is described with photorealistic sharpness. The bright daylight reveals every stone in the rustic façade and the trees that line the terrace above the water are fresh with the greenery of spring. The scenery is calm and beautiful but the beauty is deceptive.  It tricks the eye, to see the appealing and ignore the underlying disaster. A disaster that transformed the gentle waters of Stockholm into an endless ocean upon which the Parliament house floats like Noah’s Ark after the Great Flood. The ambiguity of the painting is typical of Åke Andersson’s way of working. Some would call it magic realism.

Ever since his debut in the mid-70s, the paintings of Åke Andersson have equaled the photo-realism that grew in the USA around the same time and also spread to Swedish artists like Ola Billgren, Peter Tillberg and Gerhard Nordström. It was a rational reality without concealed messages that described the image with the objectivity and piercing sharpness of a camera lens.  But Åke Andersson doesn’t stay there. Like other magic realists, among them Edward Hopper, he most often merges this objective reality with an imagined (but fully possible) reality. In the art of Åke Andersson it ends up in a third reality, a hallucination that predicts expected disasters and catastrophes as if he was a Nostradamus of our age.  It will be like this, if not… All his depictions of floods, empty cities and abandoned woods, of ruins in stone deserts and growing mountains of garbage, are testament to Åke Andersson’s deep engagement with climate change, environmental disaster, hysterical consumerism and resource waste, the issues of our time. All contradictorily dressed up in an attractive attire of well-balanced composition, convincing stuff-painting and perfectly tuned coloring.

The alienated man is another central theme in the art of Åke Andersson. Portable computers, iPads and Smartphones isolate her. She doesn’t see the sun, the sea, the landscape. She is unreceptive to communication. Most often she turns her back to us. Together with others she sees neither them nor us. She remains absorbed in herself, in her own digital world. And if she sometimes looks straight at us, it is with empty eyes. The image of a lonely man or woman looking out over a vast landscape from a hill is another repeated motif. The similarities with the German 1800-century romanticist Caspar David Friedrich’s depictions of people who are also looking out over endless landscapes are obvious, but the differences are greater. Where Friedrich’s figures seem to reflect their own littleness before infinity, the body language reveals that Åke Andersson’s people tensely await meetings with forces that disturb, or will disturb, the balance of the forests and the world. Once again we are presented with masterfully portrayed meetings between aesthetically attractive realities and the dangers that threaten them.

Now and then Åke Andersson permits himself to be a true photo-realist without magic overtones. Cityscapes from Stockholm as perfect as postcards. Small still lives where the magic is replaced by nostalgia. A pair of an old lady’s boots. Brown boxing gloves on a hook. A pot of petunias on a garden table. A violin with its strings. Not a sign of disasters to be seen. Sometimes even a Nostradamus of our time must allow himself to turn his back to a threatening future.

Britte Montigny

ÅKE ANDERSSON – MAGISK REALIST

I Åke Anderssons målning Den isolerade ön från 2005 är Riksdagshusets bakre fasad skildrad med detaljrealistisk skärpa. Det klara dagsljuset avslöjar varje sten i den rustika fasaden och träden som kantar terrassen mot vattnet är unga med vårligt fräsch grönska. Det är rofyllt vackert, men skönheten är bedräglig. Den lurar ögat att se det tilltalande och att blunda för den bakomliggande katastrofen. Den som förvandlat Stockholms ström till ett oändligt hav där Riksdagshuset likt Noaks ark efter syndafloden flyter som en isolerad ö. Målningens tvetydighet är typisk för Åke Anderssons sätt att arbeta. Några ville kalla det magisk realism.

Ända sedan debuten i mitten av 1970-talet har Åke Anderssons målningar tangerat den fotorealism som ungefär samtidigt växte fram i USA och även smittade av sig på svenska konstnärer som Ola Billgren, Peter Tillberg och Gerhard Nordström. Det var en rationell verklighet utan undertoner och skildrad med kameralinsens objektivitet och sylvassa skärpa. Men Åke Andersson stannar inte med det. I likhet med andra magiska realister, bland dem Edward Hopper, låter han oftast denna objektiva verklighet smälta samman med en påhittad (men fullt möjlig) verklighet. I Åke Anderssons konst blir resultatet en hallucinatorisk tredje verklighet, ett förebådande av väntande undergång och katastrofer, som vore han vår tids Nostradamus. Så här kommer det att bli, om inte… Alla dessa skildringar av översvämningar, folktomma städer och övergivna skogar, av ruiner i stenöknar och växande sopberg vittnar om Åke Anderssons djupa engagemang i vår tids klimatförändringar, miljökatastrofer, konsumtionshysteri och resursslöseri. Allt motsägelsefullt iklätt en tilldragande dräkt av genomtänkt komposition, stoffmåleri och perfekt avstämd kolorit.

Också den alienerade människan är ett centralt tema i Åke Anderssons konst. Bärbara datorer, läsplattor, smarta telefoner isolerar henne. Hon ser inte solen, havet, landskapet. Hon är oemottaglig för kommunikation. Oftast vänder hon oss ryggen. Tillsammans med andra ser hon varken på dem eller oss, hon förblir försjunken i sig själv, i sin egen digitala värld. Och ser hon någon gång rakt på oss är det med tomma ögon. Bilden av en ensam man eller kvinna som från en höjd blickar ut över vidsträckta landskap är ett annat återkommande motiv. Likheterna med den tyske 1800-talsromantikern Caspar David Friedrich skildringar av människor som också de ser ut över oändliga landskap är påtagliga, men skillnaderna är större. Där Friedrichs figurer tycks begrunda sin egen litenhet inför oändligheten, avslöjar kroppsspråket att Åke Anderssons människor snarast står spända inför möten med krafter som rubbar, som kommer att rubba, skogarnas och världens balans. Återigen mästerligt skildrade möten mellan estetiskt attraktiva verkligheter och de osynliga faror som hotar dem.

Nu och då tillåter sig Åke Andersson att vara renlärig fotorealist utan magiska förtecken. Vykortsexakt återgivna utsnitt ur den stockholmska gatubilden. Små stilleben där magiken ersatts av nostalgi. Ett par gamla damkängor. Bruna boxningshandskar på en krok. En kruka med petunia på ett trädgårdsbord. En fiol med sin stråke. Av annalkande katastrofer syns inte ett spår. Också en vår tids Nostradamus måste ibland unna sig att vända en hotande framtid ryggen.

konstvetare- kritiker

Britte Montigny

 

 

 

Please contact the gallery for available works.

Galleri Final menu
x