BJÖRN ALMVIKEN

 

BJÖRN ALMVIKEN – Cities and inner landscapes

With vertical brushstrokes moving in the borderland between abstract and figurative, Björn Almviken evokes the picture of a big city. Any city, anywhere. A city with tall buildings, overlapping façades. Shopping windows. There are narrow streets and open places, porticos facing emptiness. The city’s nerve and pulse dissolves the motifs, blur the contours, inviting the eye to return and return in attempts to catch the swaying moment. People might be seen, cars and cyclists as well. Sometimes the city is open, bathing in intense sunlight. Other times it is a closed ghetto without an escape and it’s where the sun never reaches. Nevertheless, it attracts the observer and invites explorations, which only the unknown can.

A metropolitan motif might seem crass but as for the art of Björn Almviken, it is a metaphor for the world and the feelings that arouse it. The world as an inner landscape. A mirror for moods. In the half abstract style of forms, the details get lost and underline that the world he depicts, is a world in constant transformation. A chaotic world. A world from which Almviken prefers to stay away. Instead, in the self-chosen exile in his studio in Trelleborg, he leaves it to the brush to recreate his thoughts about it. Through the paintings he takes the pulse of the current situation at home and abroad. With colors running from purest major to dullest minor, sometimes bright and sometimes more reduced, he interprets what he has learned. The key is of no importance. Whether bright or dark the paintings pulsate with energy that makes the world shimmer in a fascinating mixture of introverted impressionism and extroverted expressionism. A world to get lost in, a world at once to well-known and strange. In several of Björn Almviken’s paintings there is a dog. A small dog. A dog with black earlobes, black eyes and a black nose. A pug. Björn Almviken’s Pug is – I do believe – the artist’s alter ego, as he is the lonesome stranger in the metropolis, with big wondering eyes, regarding a world of chaos, an expression for human madness.

The art of Björn Almviken is emotional, existential. Always oscillating between light and darkness and filled with poetry and music. Foremost among the poets he places Lars Gustavsson “who gives beauty to the depressed, to what you cannot tell in ordinary prose”.  He does not name any composers but speaks of the more devoted artistic soulmates as the 15th century expressionist El Greco and German modernists as Anselm Kiefer and Georg Baselitz. Common denominator: the expressive and sometimes anguished intensity. Unbroken it runs through the whole artistry of Almviken, transforms the portraits into mosaics, makes the summer scenes from the beach glimmer and the cityscapes vibrate.

According to Björn Almviken he feels even more grateful to the three artists Jacques Zadig, Rolf Wilhelmsson and Leif Svensson. In the 80’s they ran an art school in Malmö, a precursor to Forum. The young Almviken came there, learnt the technics of the art by Zadig, the theory of art by Wilhelmsson and the philosophy of art by Svensson. Björn Almviken mentions them with great warmth. They must not be forgotten. The echoes of their voices can still be heard in his art, the warmth and human with stains of humor as well as sadness.

Britte Montigny

 

BJÖRN ALMVIKEN – Städer och inre landskap

Med vertikala penseldrag som rör sig i gränslandet mellan abstrakt och föreställande manar Björn Almviken fram bilden av en storstad. En stad vilken som helst, var som helst. En stad med höga hus, fasader som överlappar varandra. Skyltfönster. Här finns trånga gator och öppna platser, portiker som öppnar sig mot ingenting. Stadens nerv och puls löser upp motiven, suddar ut konturerna, lockar blicken att gång på gång återvända i försök att fånga det flyende ögonblicket. Människor kan anas, liksom bilar och cyklister. Någon gång är staden öppen, badande i intensivt solsken. Andra gånger är den ett mörkt och slutet ghetto utan flyktvägar och dit solen aldrig når. Ändå drar den betraktaren till sig och inbjuder till upptäcktsfärder på samma sätt som bara det okända förmår.

Ett storstadsmotiv kan förfalla krasst men är i Björn Almvikens konst en metafor för världen och för de känslor den framkallar hos honom. Världen som ett inre landskap. En spegel för sinnesstämningar. I det halvt abstrakta formspråket går enskildheterna förlorade och understryker att den värld han skildrar är en värld i ständig förvandling. En värld i kaos. En värld som Almviken rent fysiskt helst håller sig borta från. I den självvalda exilen i ateljén i Trelleborg låter han istället penseln återskapa sina tankar om den. Via målningarna tar han pulsen på dagsläget hemma och i världen, registrerar det i än klingande, än mer dämpade färgskalor som löper i alla tonarter från renaste dur till dovaste moll. Tekniskt sett spelar tonarten ingen avgörande roll. Vare sig ljusa eller mörka pulserar målningarna av energi som får världen att flimra i en fascinerande sammansmältning av inåtvänd impressionism och utåtvänd expressionism. En värld att gå vilse i, att känna sig på en gång hemmastadd och främmande i. I flera av Björn Almvikens målningar finns det en hund. En liten hund. En hund med svarta öronsnibbar, svarta ögon, svart nos. En mops. Björn Almvikens Puh och – har jag en känsla av – konstnärens alter ego, när han, en främling i storstaden, ensam och storögt undrande betraktar världens kaos, ett uttryck för människans dårskap.

Björn Almvikens konst är emotionell, existentiell. Ständigt pendlande mellan ljus och mörker och fylld av poesi och musik. Främst bland poeterna sätter han Lars Gustavsson ”som ger skönhet åt det depressiva, åt det man inte kan säga på vanlig prosa”. Några tonsättare nämner han inte men talar desto mer engagerat om konstnärliga själsfränder som 1500-talsexpressionisten El Greco och tyska modernister som Anselm Kiefer och Georg Baselitz. Gemensam nämnare: den uttrycksmättade och stundom ångestladdade intensiteten. Den löper obruten genom Almvikens hela konstnärskap, förvandlar porträtten till mosaiker, får sommarscenerierna från stranden att flimra och stadsvyerna att vibrera.

I en än mer påtaglig tacksamhetsskuld säger sig Björn Almviken stå till konstnärstrion Jacques Zadig, Rolf Wilhelmsson och Leif Svensson. På 80-talet drev de en konstskola i Malmö, en föregångare till Forum. Dit kom den unge Almviken, lärde sig konstteknik av Zadig, konstteori av Wilhelmsson och konstfilosofi av Svensson. Björn Almviken nämner dem med värme. De får inte glömmas och ekon av deras röster låter sig alltjämt höras i hans konst, varm och mänsklig med inslag av både humor och vemod.

Britte Montigny

 

 

Galleri Final menu
x