Solen brinner bortom horisonten. Ljuset sträcker sig långväga genom atmosfären och det svala skenet skingras medan det varma framträder – himlen flammar i rött, orange och rosa.
Dagen gryr och morgonen rodnar. Temperaturen skiftar och tallbarken spricker.Någonting stundar. Vi befinner oss i Siri Carléns minneslandskap, som förutom överväldigande färgspel också rymmer ett sublimt narrativ. Carléns måleri representerar inte den yttre verkligheten – snarare gestaltas inre känslotillstånd. Vid första anblick framträder en skicklig kolorit och kontrastverkan, och snart börjar bildytan röra på sig. Den intensiva färgsättningen ger motiven, minnena – och de flyktiga ögonblicken – en rörelse som sträcker sig genom hela sviten. Tallskogen bevittnar en tillvaro som fortskrider under dygnets ljusspel. Det glöder och sprakar, ibland glittrar det.
Med oljefärgkrita och torrpastell förmår Carlén bygga upp plastiska och taktila bildvärldar som förmedlar fragmentariska och drömlika motiv. Det är konstnärens minnen och de framstår som om de vore färgdränkta av nostalgisk prägel.
Toner skiftar; svala möter varma, hårda möter mjuka och ljusa möter mörka.
En fauvistisk klärobskyr. Färgfälten vibrerar, höjer sig och sänker sig, pulserande. En termisk chock förebådas, men det spricker aldrig. Det blir ett kraftfullt och kontrastintensivt måleri som, snarare än att uppsluka betraktaren, sträcker sig ut och över denne i en perceptiv omfamning.
Solen glöder och luften dallrar. Ljuset strålar mellan grenarna och tallkronorna fräter. Skarpsvarta konturer fjättrar formerna i de fragmentariska utsnitten och ögonblicksbilderna
får evigt liv. Sviten inleder med ett eldrött rum, och mot bordet vilar en grön gestalt med handen för ansiktet, försjunken i ett kontemplativt tillstånd – eller urlakad frustration.
Känslan är paradoxal; stilla och rastlös. Kittlande, kliande, berörande, störande. Det handlar inte om avbildning, utan om stämning; inte om det objektiva seendet utan om det subjektiva.
Färgen har fri gjort sig från sin naturalistiska plikt och tjänar i stället som temperament.
Det gröna vill inte vara hud, det vill in under den. Det är ett måleri som skildrar atmosfärernas nyanser snarare än tingens – l’impression – ögonblickets intryck; dygnets skiftningar, vädrets växlingar, rörelser och stämningar.
Det flyktiga förevigas med både vild spontanitet och skarp precision.
Carléns bildvärld spänner mellan det triviala och det fantasifulla, och balanserar det verkliga med det naiva. Det är intuitivt och intensivt, laddat och passionerat. Svitens narrativa natur stadgas upp av högresta tallar. Betraktaren får följa en tillvaro, en samlad familj, en ensam gestalt, och omgivningens stilla vittnesmål om dygnets löften. Det är rusande ömhet, juvenil tristess, intensiv glädje, och iakttagande blickar – inåt och utåt – och nyfiken betraktelse av den fortskridande tillvaron. Bildmotiven kan utspelas under ett dygn – eller ett helt liv.
Solen sjunker och lågorna falnar bortom horisonten. Det svala skenet smyger sig in i trädkronorna. Blicken skärps likt kattögon i mörker. Skuggor dansar mellan stammarna och tallarna reser sig. Vattnet glittrar vitt mot den brinnande himlen, ljuset skiftar – och dagen går mot natt, varmt till kallt, bara för att efter Aurora börja om på nytt.

Martin Liljekvist