Hasse Karlsson

“Från Österlen till Island”

28/9 – 23/10 2019

Välkommen till vernissage under Malmö gallerinatt lördag 28/9 kl. 18 – 24!

Hasse Karlsson, Stol, akvarell
Hasse Karlsson, Lastbil, akvarell
Hasse Karlsson, Pensel, akvarell
Hasse Karlsson, Kväll Hekla, akvarell
Hasse Karlsson, Vid Glemminge, akvarell

Hasse Karlsson är född 1952 i Falkenberg och bosatt i Vitemölla. Han är en av Sveriges absoluta främsta akvarellmålare.
Kön ringlar sig alltid lång framför hans hus när det är dags för Konstrundan på Österlen.
Det är tio år sedan sist han ställde ut på Galleri Final. I sina bilder återkommer han ofta till ödegårdar, eller vidsträckta landskap, ofta i dåligt väder. Men också till bilvrak och olika övergivna föremål. På denna utställning kommer han att visa akvareller med motiv hämtade från Österlen och Island.

”Akvarellmåleri innebär att tämja pigmenten i samklang med naturen.
Oftast är jag ute och målar i den miljön där färgskalan motsvarar den inom mig.”

MALMÖ GALLERINATT
Under vernissagen och Malmö Gallerinatt den 28 september kommer Hasse Karlsson att måla ”live” i galleriet.
Ofta går han ner på knä, målar med många olika penslar och låter färgen rinna rikligt på pappret. Något som från början kan
upplevas som abstrakt, finner slutligen sin form och uttryck ur färgflödet. Mycket fascinerande och spännande att få uppleva.

Klockan 19-19.30, 20.30-21.30 samt 22.30-23.00
spelar Malmöbandet Katja & Ingela egen komponerad musik.

PS Under Gallerinatten visas på närliggande Galleri 8 även målningar av Mallorca konstnären Marquet Pasqual, som ställt ut flera gånger på Galleri Final. Många är väl bekanta med hans klassiska kvinnoporträtt och färgstarka målningar från det Mallorcanska landskapet.
Det blir en minnesvärd afton.

Varmt välkommen!

/English

Watercolours with a poetic luminosity

Hasse Karlsson, watercolourist and denizen of Österlen, appeared at Galleri Final for the first time in 1999 and returned exactly ten years later. Now, in 2019, a new exhibition beckons. While much has happened over the past twenty years, time, in Karlsson’s often muted watercolours, seems to stand still. There is a sense of poetry here carried forth by musicality, its tempo a subdued adagio, its key a warm minor – played in a gentle pianissimo. The focus is on Österlen’s open landscape with its rolling plains, grey winter soil and deserted farms, on Nordic wintry landscapes with their glaciers and mountains – and on ordinary everyday objects.

Occasionally, in the history of art, an artist emerges with the ability to accentuate the beautiful in the everyday and the banal. Karlsson’s melancholy depiction of an ordinary flat paintbrush draws my thoughts to Albrecht Durer’s famous piece of turf with its wilted dandelion, to Giorgio Morandi’s transparent studies of simple glass bottles and to Jasper John’s paintbrushes with their tips facing downwards in an old coffee tin. Seeing the beauty in the insignificant is, in itself, an art. Being able to convey it in the notoriously difficult watercolour technique is another matter entirely. I return once again to Karlsson’s paintbrush, an exquisite study in translucent shades of grey in which a diagonal line of diffused light prompts the thin glaze of paint to dissolve into shadows and, in doing so, conveys the substantive differences between the various materials that make up the brush.

Karlsson’s watercolours bear the signature of a master. And he has a rich tradition of Swedish watercolour artists to fall back on. The first of these was Egron Lundgren, known as the father of Swedish watercolour painting, closely followed by virtuosos such as Carl Larsson and Anders Zorn. In our own time, at least two artists have already gained iconic status: Arne Isacsson and Lars Lerin. In the early 1940s, the former Gerlesborg School of Fine Art was founded, where Lerin was a student in the 1970s and which Hasse Karlsson attended a few years later. Initially trained in oil painting at Stockholm’s University of Arts, Crafts and Design, he was attracted by the transparency and challenging nature of watercolour technique. It is, indeed, tricky. Hard to master. Demanding. Long before artists had learnt to bind pigments with wax, egg yolk or oil, paint materials were simply dissolved in water. The more water, the more translucent the colour. The ancient Egyptians made use of this technology. As did the Etruscans. So too the book illustrators of Late Antiquity and the Middle Ages. And now – among others – an artist in Österlen who insists on following his own path, who prefers the brown and grey tones of cool autumn and cold winter to the pastel shades of spring and the glowing colours of summer – and who favours Iceland’s rugged mountain faces and the frozen tundra plains ahead of pleasant wildflower meadows and idyllic leafy scenes. The tawdry beauty of banality simply isn’t Hasse Karlsson’s cup of tea.

Britte Montigny

Akvareller med poetisk lyskraft

Första gången akvarellisten och österlenbon Hasse Karlsson gästade Galleri Final var 1999. Exakt tio år senare var han tillbaka. Nu skriver vi 2019 och det är dags för en ny utställning. Under de gångna tjugo åren har mycket hunnit hända, men i Hasse Karlssons oftast färgmässigt nedtonade akvareller tycks tiden ändå stå stilla. Det är ett poetiskt måleri, framburet av musikaliska klanger. Tempot är ett dämpat adagio. Tonarten går i varmt moll snarare än i dur; anslaget ett varsamt pianissimo. I fokus står Österlens öppna landskap med böljande slätter, vintergrå mylla och ödegårdar, men också Norröna vintriga landskap med jöklar och fjäll och därtill alldeles vanliga vardagsobjekt.

Nu och då dyker det i konsthistorien upp konstnärer som förmår lyfta fram skönheten i det banalt alldagliga. Hasse Karlssons vemodigt gråtonade skildring av en alldeles vanlig plankstrykarpensel leder osökt mina tankar till Albrecht Dürers berömda grästuva med en vissnad maskros, till Giorgio Morandis genomskinliga studier av enkla glasflaskor och Jasper Johns penslar ställda på huvudet i en gammal kaffeburk. Att se skönheten i det obetydliga är i sig en konst. Att också kunna förmedla den – dessutom i den vanskliga akvarelltekniken – är en annan sak. Jag tittar än en gång på Hasse Karlssons pensel, en utsökt studie i genomskinliga gråtoner där ett diagonalt stråk av diffust ljus lockar den lasyrtunna färgen att upplösas i skuggor och dagrar, att förmedla den stoffliga skillnaden mellan de olika material som penseln består av.

Hasse Karlssons akvareller bär alla en mästares signatur. Och han har en rik tradition av svenska akvarellkonstnärer att falla tillbaka på. Först ut var Egron Lundgren, kallad det svenska akvarellmåleriets fader, tätt följd av virtuoser som Carl Larsson och Anders Zorn. I vår egen tid i varje fall två konstnärer som redan fått status som ikoner: Arne Isacsson och Lars Lerin. I början av 1940-talet grundade den förre konstskolan Gerlesborg, dit Lerin kom som elev på 1970-talet. Några år senare sökte sig också Hasse Karlsson dit. Från början skolad i oljemåleri vid Konstfack, lockades han av akvarellteknikens genomskinlighet och många utmaningar. Den är kinkig. Svårbemästrad. Krävande. Långt innan konstnärer hade lärt sig att binda färgpigment med vax, äggula eller olja, löstes färgstofferna helt enkelt upp i vatten. Ju mer vatten, desto genomskinligare färger. De gamla egyptierna använde sig av tekniken. Liksom etruskerna. Liksom senantikens och medeltidens bokillustratör. Och nu – bland andra – en konstnär på Österlen som envisas med att gå sin egen väg. Att hellre välja de kulna höstarnas och de kalla vintrarnas brun- och gråtoner än vårarnas pastellnyanser och somrarnas glödande färger; att hellre välja Islands skrovliga bergsväggar och tundrans frysta slätter framför leende blomsterängar och lummiga idyller. Banaliteternas lättköpta skönhet är inte Hasse Karlssons ”cup of tea”.

Britte Montigny