Hasse Karlsson

“Från Österlen till Island”

28/9 – 23/10 2019

Välkommen till vernissage under Malmö gallerinatt lördag 28/9 kl. 18 – 24!

Hasse Karlsson är född 1952 i Falkenberg och bosatt i Vitemölla. Han är en av Sveriges absoluta främsta akvarellmålare.
Kön ringlar sig alltid lång framför hans hus när det är dags för Konstrundan på Österlen.
Det är tio år sedan sist han ställde ut på Galleri Final. I sina bilder återkommer han ofta till ödegårdar, eller vidsträckta landskap, ofta i dåligt väder. Men också till bilvrak och olika övergivna föremål. På denna utställning kommer han att visa akvareller med motiv hämtade från Österlen och Island.

”Akvarellmåleri innebär att tämja pigmenten i samklang med naturen.
Oftast är jag ute och målar i den miljön där färgskalan motsvarar den inom mig.”

MALMÖ GALLERINATT
Under vernissagen och Malmö Gallerinatt den 28 september kommer Hasse Karlsson att måla ”live” i galleriet.
Ofta går han ner på knä, målar med många olika penslar och låter färgen rinna rikligt på pappret. Något som från början kan
upplevas som abstrakt, finner slutligen sin form och uttryck ur färgflödet. Mycket fascinerande och spännande att få uppleva.

Klockan 19-19.30, 20.30-21.30 samt 22.30-23.00
spelar Malmöbandet Katja & Ingela egen komponerad musik.

PS Under Gallerinatten visas på närliggande Galleri 8 även målningar av Mallorca konstnären Marquet Pasqual, som ställt ut flera gånger på Galleri Final. Många är väl bekanta med hans klassiska kvinnoporträtt och färgstarka målningar från det Mallorcanska landskapet.
Det blir en minnesvärd afton.

Varmt välkommen!

Akvareller med poetisk lyskraft

Första gången akvarellisten och österlenbon Hasse Karlsson gästade Galleri Final var 1999. Exakt tio år senare var han tillbaka. Nu skriver vi 2019 och det är dags för en ny utställning. Under de gångna tjugo åren har mycket hunnit hända, men i Hasse Karlssons oftast färgmässigt nedtonade akvareller tycks tiden ändå stå stilla. Det är ett poetiskt måleri, framburet av musikaliska klanger. Tempot är ett dämpat adagio. Tonarten går i varmt moll snarare än i dur; anslaget ett varsamt pianissimo. I fokus står Österlens öppna landskap med böljande slätter, vintergrå mylla och ödegårdar, men också Norröna vintriga landskap med jöklar och fjäll och därtill alldeles vanliga vardagsobjekt.

Nu och då dyker det i konsthistorien upp konstnärer som förmår lyfta fram skönheten i det banalt alldagliga. Hasse Karlssons vemodigt gråtonade skildring av en alldeles vanlig plankstrykarpensel leder osökt mina tankar till Albrecht Dürers berömda grästuva med en vissnad maskros, till Giorgio Morandis genomskinliga studier av enkla glasflaskor och Jasper Johns penslar ställda på huvudet i en gammal kaffeburk. Att se skönheten i det obetydliga är i sig en konst. Att också kunna förmedla den – dessutom i den vanskliga akvarelltekniken – är en annan sak. Jag tittar än en gång på Hasse Karlssons pensel, en utsökt studie i genomskinliga gråtoner där ett diagonalt stråk av diffust ljus lockar den lasyrtunna färgen att upplösas i skuggor och dagrar, att förmedla den stoffliga skillnaden mellan de olika material som penseln består av.

Hasse Karlssons akvareller bär alla en mästares signatur. Och han har en rik tradition av svenska akvarellkonstnärer att falla tillbaka på. Först ut var Egron Lundgren, kallad det svenska akvarellmåleriets fader, tätt följd av virtuoser som Carl Larsson och Anders Zorn. I vår egen tid i varje fall två konstnärer som redan fått status som ikoner: Arne Isacsson och Lars Lerin. I början av 1940-talet grundade den förre konstskolan Gerlesborg, dit Lerin kom som elev på 1970-talet. Några år senare sökte sig också Hasse Karlsson dit. Från början skolad i oljemåleri vid Konstfack, lockades han av akvarellteknikens genomskinlighet och många utmaningar. Den är kinkig. Svårbemästrad. Krävande. Långt innan konstnärer hade lärt sig att binda färgpigment med vax, äggula eller olja, löstes färgstofferna helt enkelt upp i vatten. Ju mer vatten, desto genomskinligare färger.  De gamla egyptierna använde sig av tekniken. Liksom etruskerna. Liksom senantikens och medeltidens bokillustratör. Och nu – bland andra – en konstnär på Österlen som envisas med att gå sin egen väg. Att hellre välja de kulna höstarnas och de kalla vintrarnas brun- och gråtoner än vårarnas pastellnyanser och somrarnas glödande färger; att hellre välja Islands skrovliga bergsväggar och tundrans frysta slätter framför leende blomsterängar och lummiga idyller. Banaliteternas lättköpta skönhet är inte Hasse Karlssons ”cup of tea”.

Britte Montigny

Galleri Finals samlingsutställning på Fabriken Bästekille

19/4-22/4 samt 27/4-28/4,

kl. 10 – 18!

För mer information se Fabriken

Emma & Åke Arenhill

24 November – 22 December

Åke Arenhill

21 år(nästan) har förflutit, sedan den dag då Åke Arenhill invigde Galleri Final.
Det blir åttonde gången som Åke gästar oss. Denna gång tillsammans med sin dotter Emma.
Född 1920 och bosatt i Malmö. Konstnär. Illustratör. Scenograf. Tv-profil. Författare. Tonsättare. Arenhills epitet är många.

LUSTEN OCH RÄDSLAN

Första gången vi träffades synade Åke mig noga. Det var utanför hans ateljé och jag hade fått precis fått en likadan på andra sidan svalen.

     ”Vad gör du här?”

      ”Samma som du. Jobbar”

      ”Med vadå?”

Sedan blev vi vänner. Och jag förstår hans misstänksamhet. För den som arbetar tolv timmar om dagen vill så klart inte blir störd eller slänga bort sin tid på oväsentligheter.

      ”Har du formulerat för dig själv vad du vill förmedla, vad du vill ge?”

      ”När jag arbetar är jag glad om jag kan få upp en smula som jag inte sett tidigare och förmedla vidare. Jag vill ge betraktaren en känsla av vad detta är fantastiskt, så märkligt och så stort livet kan vara”

     Därmed är vi tillbaka där vi började. Istället för att problematisera eller gestalta sina skräckfyllda känslor, arbetar Åke med att bemästra dem genom att skildra motsatsen.

Driven av rädslan förmedlar han lusten.

Torbjörn Flygt, författare, ur boken ”ARENHILL”

Emma Arenhill

Det är tredje gången som Emma gästar oss tillsammans med sin pappa Åke.

Född 1974 och idag bosatt i Stockholm.

Emma kommer att visa en serie fotografier som aldrig tidigare visats.

Starka, tidlösa, berörande.

Förhoppningen är att bilderna slår an något i betraktaren och det behöver inte vara samma sak som jag kände eller tänkte när bilden kom till. Mina bilder är i allra högsta grad självbiografiska men min önskan är att de samtidigt kan upplevas som allmängiltiga bilder av vad det är att vara människa och de känslor vi alla har av smärta, sorg, förlust, livsbejakande rörelse, introspektion och behov av att nå ut ur våra ensamheter och dela våra erfarenheter.

Varmt välkommen

Karl Valve

“Life on the seashore”

29 September – 24 October

KARL VALVE – FRÅN STAD TILL STRAND

Karl Valve tillbringade sina tidiga levnadsår i Tullinge strax söder om Stockholm där han växte upp parallellt med graffiti-kulturens framväxt och utbredning. Utan att själv vara utövande graffiti-konstnär fyllde han ändå skissböcker – black books – med utkast till djärva bokstavskombinationer, någon gång kryddade med figurativa inslag. Vändpunkten kom när han flyttade till Malmö och upptäckte P-huset Anna med så kallade ”lovliga murar”. Ett kärt tillhåll för unga graffitikonstnärer som här fick möjlighet att måla och utveckla sin kreativitet utan att riskera att bli haffade av polisen. Spray inhandlades i Köpenhamn som också hade ett rikt utbud av graffiti-magasin.

De tidiga ungdomsårens experiment med graffiti blev starten till ett fördjupat konstintresse. För konstens tekniker inte minst.  För det handlade ju inte bara om att med figurativa eller non-figurativa förtecken fästa färger på en duk (eller något annat underlag). Att byta ut sprayburkar mot spacklar, att stryka ut färger i det ena lagret efter det andra – numer upp till tio olika – skänkte ett poetiskt djup åt ytorna som inbjöd till tolkningar och förtydliganden. Viktiga inspirationskällor när det gällde att utveckla arbetet med spacklar blev konstnärer som Gerhard Richter (Bach-sviten från 1992) och Ola Billgren, som under samma decennium skapade sina rödskimrande ekon från Pompeji. Men den konstnär som kommit att betyda mest var amerikanen Robert Rauschenberg. I förlängningen av det sena 1910-talets dadaism introducerade han på 1950-talet combines och assemblages som konstnärliga medier. Mest känd bland de senare är utan tvekan ”Monogram” – geten med ett bildäck runt magen – från 1959, men det är främst Rauschenbergs combines som tidigt kom att fascinera Karl Valve. Hos Rauschenberg fungerar de ofta som nutidsdokument och dagboksanteckningar. Fotografier, tidningsklipp, bokstäver, stråk av färger kombineras till associationsmättade collage. I Karl Valves nu aktuella utställning, som han med viss tillbakablickande nostalgi kallar Life on the seashore är släktskapen med Rauschenberg uppenbar men även skillnaderna mellan dem är påfallande. Också Valve arbetar med kombinationer av färg, foto, figurativt måleri och bokstäver, men där Rauschenberg i sina verk är utåtriktad är Valve inåtvänd, drömmande och lyrisk. Det går ett stråk av kontemplativ poesi genom den nu aktuella utställningen inte minst i verken med fågelmotiv.

Utan att ha någon riktig idé om hur det färdiga verket ska se ut börjar Karl Valve med att täcka duken med lager efter lager av akrylfärg. Lasyrtunt skiftar med mer pastosa drag som ger en lätt reliefverkan åt färgen.  Färgskiktens olika nyanser bestämmer innehållet i resten av målningen. I ”fågelmålningarna” tycks färgspelet ha fört Valves tankar till stränder där ebben skickat vattnet tillbaka till havet; till stränder som alltjämt fuktiga reflekterar himlens skiftningar från gryning till skymning, någon gång med solen som ett lysande klot. Och målningarna förvandlas från abstrakt färglyrik till sommarstränder, till scenrum för fåglar, men också för badande, för båtar och strandhytter; scenrum med såväl djup som anade horisontlinjer.

En lugn, naturanknytande skönhet präglar hela utställningen.  Är Karl Valve då en naturlyriker? ”Nej”, hävdar han, han är ett stadsbarn, men erkänner i samma ögonblick att han känner en stark dragning till taoismen, den kinesiska filosofin som i naturen och genom inåtvänd kontemplation och meditation finner ”Vägen” till livsförståelse och inre harmoni.  En av favoritböckerna i Karl Valves bokhylla är Benjamin Hoff’s Tao enligt Puh – en oöverträffad källa till levnadsvisdom och där Valve i Nalle Puhs vän Nasse funnit en själsfrände. Att ta Nasse i handen är faktiskt ett riktigt bra sätt att hitta den rätta vägen in i Karl Valves mångskiktade och djupt poetiska bildvärld. Britte Montigny

25 NOVEMBER – 22 DECEMBER

JOHAN TUNELL – New Faces

I established my studio in the early seventies after my training at the Croydon College of Art,
London. In the early days, inspired of what I saw of work from Japan and England.  I mainly made domestic ware in stoneware and porcelain. In later years the emphasis has shifted towards sculptural work; renderings of beast and man in stoneware and raku. Quite recently my interest has come to focus on human physiognomy. Johan Thunell starts his work with sketching charismatic faces from human being while he is waiting for a bus, train, airplane or any other suitable occasion. Using the sketch as a model he starts to wheel thrown the clay and create fascinating human faces. He has exhibited at museums and galleries all over the world. He is also an frequent exhibitor at international artfairs In Europe, the US and Asia.
Born 1946. Lives and work in south of Sweden.

Öppet 29/4 – 4/6 alla dagar kl. 10:00 – 18:00, Välkomna!

HENRIK JOHANSSON – From heart to hand to canvas

Henrik Johansson calls his new exhibition “Abo imo pectore” – “With all my heart”. And, sure enough, he paints with his heart. It makes his hand that holds the brushes and his eyes that choose the colors to listen to the thoughts and obey the impulses that do not have their roots in an academy of art, but just in his heart. In the joy of painting. In the joy of being able to paint.

As it is the joy of heart that rules the art of Henrik Johansson it would be easy to believe that he is one of the so called “Sunday painters”, also known as “the Sacred Heart painters”. The nickname “Sunday painters” goes back to the naïve masters from the years around the former turn of the century, self-taught artists who only were free to paint on Sundays. Among them mainly the Parisian Costums officer Henri Rousseau (1844-1902), who also belonged to those who showed the way into surrealism, the multifaceted reality that hides behind the immediately visible world.

But even if the heart also has guided Henrik Johansson to realities that many times seem to be multifaceted och filled with mystery, it would of course be wrong to call him a naïve artist. That is naïve meaning untrained and childish. It is true that he calls himself an autodidact and by that places himself on the same level as the naïve painters, but he has not been left totally to himself. As a child Henrik Johansson belonged to those kids who always drawn, sketched and painted. When he later should start high school, the choice was easy: it became the craft line with art as the first choice. There he met the artist Thomas Holm, a figurative expressionist with a good eye to classic art. Holm quickly realized the young student’s ability of to achieve and reproduce a motif with an apparently intuitive look for anatomical abbreviations, perspective shifts and nuanced dialogs between light and shadow. He gave his adept a good advice: Study Caravaggio! All that Henrik Johansson was aiming for, this Roman baroque artist had driven to perfection, only 400 years earlier.

And Henrik Johansson followed his advice. Studied Michelangelo da Caravaggio (1571-1610) whose dramatic life and equally dramatic paintings created uproar already in his own time. With him disappeared the Renaissance’s refinement and love for exquisite details. Caravaggio, a homosexual rowdy and fighter with a very short fuse, told in sweeping, yet blood-dripping brush-strokes about violence. About beheadings and crucifixions. With a dramatic headlight light, called tenebroso, he focused the essentials in each work and put the remains in half-light and shadows. He painted flirty androgynous angels. Boys from the streets were used as models for the young Bacchus. Dirty foot soles were placed literally before the eyes of officiating priests when they were exposed on altar paintings. In prolongation Henrik Johansson also adopted two of Caravaggio’s later, contemporary, admirers: the Norwegian Odd Nerdrum and the Dane Michael Kvium, who both have a preference for realistically painted absurdities with domicile in the more obscure outlaying lands of the baroque.

When Henrik Johansson last exhibited at Galleri Final in the beginning of 2014, masterly performed replicas of paintings by Caravaggio were used as backgrounds for different, most often surrealistic, events. In the new exhibition the Italian master only plays a minor role. Fragments from some of his most famous paintings can be seen, but most often as an underlying dimension. As a sort of reference to a zero where all started, in any case for Henrik Johansson. In layer by layer where faces, bodies, parts of bodies, parts of clothes partly overlaps each other, Henrik Johansson plays with our fantasy and our perception. Also here it deals about fragments that are glued together to collage with use of illusory painted pieces of yellow masking tape. He paints a story. An incoherent story and we have to fill in the words ourselves. He gives us a clue, the word HOPE. It reappears as a mantra in quite a lot of works. But hope of what? The answer is with the viewer.

It is like this Henrik Johansson works. No answers are given in beforehand. The paintings are omitted for the viewer’s mindsets, which turns them into barometers. They can swing between hope and despair, between tangible reality and untouchable dreams. Not even the titles of the paintings are to any help. Most often they have no names at all and the fantasy wanders helpless between interpretations that disappear before they were transformed into words. In other paintings Latin quotes confuse. “Dum vivimus, vivamus” – “While we live, let us live”. Let us live with different identities in an all-time changing life where the only move that counts is the move of the body. Or…? And the paint “Persona non grata” – a person not desired. To whom does it refer? To the labourer who in a painting by Caravaggio is helping to rise the cross of St. Peter? To the well-dressed man with a whipped-away face? To the tattooed girl whose body-language is so rejective? The question marks accumulate. As already mentioned, the art of Henrik Johansson leaves no answers, in return it trigs the curiosity.

Britte Montigny